Camila Bahto - Skolavslutning: Kreoliseringsprocesser i dagens Sverige

Socialantropologiska avdelningen, Institution IRK, Linköpings Universitet
B-Uppsats, Vårterminen 2004

Innehållsförteckning

Kulturkreolisering, temat för min uppsats valde jag ganska tidigt. Tanken var att använda empiri från den aktuella forskningen, inom den humaniora, rörande frågor om identitet och tillhörighet hos medlemmar av marginaliserade grupper, och vilkoren för deras integration i majoritetssamhället. Jag hade ambitioner att bedöma om det är möjligt för individer att befinna sig i den gråzonen men samtidigt bli accepterad.

Händelserna runt mina barns skolavslutningar gjorde att jag förändrade något mina planer och bestämde mig att skriva om skolavslutningen i dagens mångkulturella Sverige i konceptet av kulturell kreolisering.

Den första delen av uppsatsen är en berättelse om de två skolavslutningarna jag fick delta i nu i år, jag presenterar mina kontakter med skolan, Skolverket och den aktuella debatten. Teorin om kulturell keolisering applicerade jag på mitt exempel.

Skolavslutningen

Den 10 juni var den "stora dagen" för mina två döttrar. Den dagen skulle de ha sina skolavslutningar, och jag som en stolt mor skulle vara med på dem båda. Trots regnet var barnen glada och finklädda precis som det är beskrivet i "Så brukar vi göra…" i Sverige en pocketguide, Fakta, tips och råd till nya invånare, där det står: "Eleverna brukar ha fina kläder. Det finns blommor i klassrummet" (s.47). Om det fanns några blommor i klassrummet vet jag ingenting om, för båda skolavslutningarna hölls i kyrkor: den ena, på första gången för mig, i St Johannes kyrka, och den andra på Söderledskyrkan i Norrköping, där vi har varit de senaste sex åren.

St. Johannes kyrka, mörkbrun byggnad i gotiska stilen från 1900-talets början, var prydd med blommor och tända ljus. Jag betraktade interiören med stort intresse och kunde inte låta bli att jämföra den med dem katolska katedraler jag besökte i t.ex. Sarajevo, Zagreb, Dubrovnik, Bologna eller Venedig. Med skratt och spring fylldes de gråa bänkarna med högstadieelever och vi föräldrar fick ta plats uppe på galleriet eller bakom bänkarna som jag gjorde. Framme vid altaret förberedes uppträdandet, där ungdomarna i orkestern tog sina instrument och kören ställde sig framme. Förväntansfull publik, de flesta mörkhåriga som jag själv, tystnade för att med all sin uppmärksamhet få njuta av en "högtidlig stämning" som "kyrkolokalens utformning hjälper till att skapa". "Det sista minnet av den gångna terminen skall vara något som skiljer sig från det dagliga arbetet och skal väcka känslor av glädje och samhörighet"⁽¹⁾.

En kvinnlig präst (komminister) kom fram och hälsade alla välkomna och ceremonin började med psalmen Den blomstertid nu kommer. Efter elevernas sköna sång tog prästen ordet igen. Hon berättade en berättelse om en ung flicka som heter Anna och hennes far som är präst. De åkte tåg någonstans i Sverige. Det var ett gammalt tåg med de små kupéerna för bara sex personer. Efter ett tag blev de bara tre personer inne i kupén; de två och en man med mörkt hår och mörka ögon. "Man kunde se att han inte är från Sverige". Anna tittade genom fönstret och pappa läste sin tidning. Mannen började prata med Annas pappa och frågade om de var kristna. Pappa tänkte att mannen kommer att säga att kristendomen är inget bra, och att mannen ska kritisera hans tro och hans sätt att leva. Men mannen var bara glad att han träffade en kristen och en präst. Han berättade, på en blandning av dålig svenska och engelska, att han är från Libanon, och att han bor i Malmö med sina många barn...

Den kvinnliga prästen, med högtidlig röst, avslutade sin del av skolavslutningsceremonin med att ge oss alla Herrens välsignelse, allt i "Guds, Sonens och den Heliga Andens namn. Amen". Hon sträckte sin högra arm i en bred rörelse över våra huvud, över de barn som avslutat sitt skolår, deras föräldrar och andra anhöriga. Jag skulle hinna till en skolavslutning till och därför gick jag från St Johannes kyrka som fylldes igen med unga rösters sång. Det regnade fortfarande.

I Söderlerskyrkan fanns det också blommor och tända ljus och en kvinnlig präst som värdinna. Hon pratade med låg- och mellanstadieelever om allt det roliga som man kan göra under det kommande sommarlovet. Hon tände några ljus för elever för personalen och för oss föräldrar och barnens anhöriga. Hon sade också att om man är ensam kan man alltid prata med Gud, för Gud har alltid tid att lyssna och man är aldrig ensam med Gud. Barnen gick upp till altaret och sjöng åt oss både psalmer och mer profana sånger. Jag och många andra stolta föräldrar tog bilder på våra barn. Efter de två "traditionella" skolavslutningarna, ute i regnet, började sommarlovet för mina barn.

Vår första skolavslutning, år 1996, hade vi i, till dåvarande skolan, närliggande parken där barn spelade och sjöng bland blommor och träd.

Svenska traditioner

Om svenska traditioner läste jag i Sverige på svenska (1992) och i Svenska traditioner, Årets fester och livets högtider (1998). Enligt de här böckerna räknas inte skolavslutningen som någon (svensk) tradition, den nämndes inte alls. Bibliotekarien på Norrköpings stadsbibliotek kunde inte ge någon rekommendation om var jag kunde läsa om traditioner i skolan. Mina sökningar i böcker om skolan och om utbildningshistoria resulterade inte heller i något fynd. Ingen tycks ha intresse eller behov att skriva om skolavslutningen och traditioner i samband med den, men alla tycks veta att det var traditionellt att "marschera" till kyrkan på sista dagen av terminen. I ett samtal med en norrköpingsbo som har varit rektor på tre olika skolor i Norrköping, under de sista 20 åren, berättade han att de aldrig gick till kyrkan. Han tyckte att skolavslutningar är elevernas högtid och att den ska formas av dem och för dem, och inte av vuxna för vuxna.

Sökningar på nätet gav resultat av flera tidningsartiklar från den tiden runt skolavslutningen och de flesta⁽²⁾ började med orden: "Skolavslutning i kyrkan väcker heta känslor. En gammal fin tradition säger vissa, en inskränkning i religionsfriheten säger andra […] Syrenkvistar, "Den blomstertid nu kommer" och några väl valda ord av prästen, sen är det bara att gå ut ur den svala kyrkan och njuta av det varma sommarlovet. Så har det av tradition sett ut runt om i Sverige när det är dags att sluta skolan."

Skolverket

Den 4 juni har Skolverket publicerat en lång rekommendation till skolorna i landet om hur man ska organisera sina skolavslutningar.

"Nu är det dags för skolavslutning runt om i landets skolor. Då aktualiseras frågan om det är rätt att arrangera skolavslutning i kyrkan med tanke på att alla elever, oavsett ursprung, ska kunna medverka och att undervisningen ska vara saklig och allsidig. Skolverket har tagit fram detta material som stöd för skolorna i dessa diskussioner.

Skolverkets bedömning
Om skolavslutningen är obligatorisk för eleverna är det en del av utbildningen och därmed ställs samma krav på skolavslutningen som gäller för undervisning i övrigt. Skolan bör därför utforma en skolavslutning så att varje elev kan delta och så att inte eleverna utsätts för ensidig påverkan för den ena eller den andra trosriktningen. Utgångspunkten är således att alla elever skall kunna delta i en skolavslutning.

Utformas skolavslutningen så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och inte på religiösa traditioner kan skolavslutning i kyrkan anses vara försvarligt.

Möjlighet finns till befrielse i undantagsfall. Det är därför viktigt att skolan informerar elever och vårdnadshavare om hur skolavslutningen kommer att utformas." (URL 1).

Från texten framgår att Skolverket inte tar någon klar ställning om skolavslutningen är eller inte en obligatorisk del av utbildningen, och inte heller om vem ska kunna bedöma det. Det går att tolka texten på så sätt att om skolavslutningen inte är obligatorisk då kan man utforma skolavslutningen så att inte alla elever behöver delta i den, och därför kan man också utsätta eleverna för någon (bestämd) trosinriktning. Man skriver att tonvikten ska ligga på traditioner men inte på religiösa traditioner, men det står ingenting om vem ska bedöma vilka är de första respektive de andra.

Om trots allt, skolavslutningen hålls i kyrkan, vilket "kan anses vara försvarligt, trots invändningar från elever med annan trosuppfattning, om annan lämplig lokal saknas" vissa elever kan, men i undantagsfall, exkluderas både från traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron. (SOU 2005:50 S 178f). Sitt beslut grundar Skolverket på bestämmelser att "skolan måste utforma verksamheten så att varje elev kan delta" (prp. 1995/96:200 s. 66f).

"I läroplanen för grundskolan från 1962 (Lgr 62) fastställde riksdagen att undervisningen ska vara konfessionslös […] Man skulle undervisa om religion, inte predika kristendom […] Från och med 1960-talets skolreformer var inte längre kristendom det värdegrundande och sammanbindande elementet i skolan utan begreppet demokrati." (Blomqvist 2003).

Skolverket fastställer att all undervisning i skolan "skall vara ickekonfessionell" och att "alla föräldrar med samma förtroende skall kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barn inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen."

Enligt Skolverkets tillsynbeslut (1996-01-11 dnr 95:1188) ska skolorna i sin verksamhet beakta direktivet mot etnisk diskriminering (2000/43/EG) samt regeringsreform (2 kap.2§) om förbud mot att någon ska tvingas att delta i "sammankomst för opinionsbildning" som det anses om gudstjänst och religiös andakt, och därmed vid utformningen av skolavslutningen "om den är obligatorisk för eleverna att delta i".

Trots att detta är ett beslut fattat av Sveriges nationella myndighet för barnomsorg, skola och vuxenutbildning är det fyllt med många "om": "Om skolan låter en präst delta i en skolavslutning, oavsett om det sker i kyrkans eller skolans lokaler, och denne utformar sin del av avslutningen med inslag av religiös andakt eller som en gudstjänst kan bestämmelsen i 3 kap. 12§ skollagen aktualiseras. Bestämmelsen kan ge möjlighet till befrielse från deltagande i verksamheten. En förutsättning för att en vårdnadshavare skall kunna göra en sådan begäran om befrielse från inslag i verksamheten är att denne informeras om utformningen av skolavslutningen."

Jag läste denna texten flera gånger men mycket förblev oklart; hur kan skolverket fatta beslut och erbjuda den som en rekommendation och som underlag för eventuell diskussion när det inte finns något fast i beslutet. Allt är förhandlingsbart och kan anses vara "försvarligt".

Att bli välsignad av en präst i en kyrka när man egentligen var på sitt barns skolavslutning, utan att i förväg veta något om det, utan att någon frågade mig, eller de andra människorna där, ansåg jag inte som försvarligt eller förenligt med de demokratiska grunderna skolan och samhället i stort sägs vila på. Jag bestämde mig för att prata med skolans rektor. Hon kommenterade inte själva välsignelsen, som om det inte hade hänt, eller som om hon inte varit där. På frågan om hon visste om prästens predikansinnehåll och om vem som hade ansvar för skolavslutningens utformning kunde hon inte svara heller. Om Skolverkets publikation på nätet visste hon ingenting om. Hon var en mycket ovetande rektor. Vi hade träffats tidigare under skolåret och diskuterade skolans allsidighet i undervisningen. Faktum att jag inte var kristen var av betydelse. På frågan "vad jag är" brukar jag svara "etnisk muslim", för att förklara min saknad av kristna inslag i min identitet. Man brukar tolka det som att jag inte är (aktivt) utövande muslim, men muslim. Hon ville "forska mer" om problematiken och vi bestämde att vi skulle träffas om en vecka och diskutera frågan i "lugn och ro".

De lärda

Jag konsulterade Edgar Almén, lärare i religionsvetenskap vid Linköpings universitet om frågan om vilka de religiösa är och vilka som bara är traditioner, och hur han skulle bedöma prästens predikan, Herrens välsignelse, utsagor en Gud lyssnar alltid och att man tänder ljus för människor. Han tyckte att det var svårt att veta vem som skulle kunna definiera vilka traditioner som är de religiösa och vilka som bara är traditioner, frågan var kontroversiell, och han berättade att den diskuterades på universitetet också, utan att man fann någon enkelt svar. Välsignelsen och predikan bedömde han som klart religiösa handlingar, och helt fel på en skolavslutning. Att man inte får tvingas till att delta i en handling som kan bedömas som religiös var han kategorisk gällande, men att några utesluts upplevde han som mera komplicerad fråga och svårare att diskutera.

Min nästa informant, Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, i sitt mail från 15 juni, tyckte att till skolavslutningen "kyrkor bör endast användas om det sker på ett rent profant sätt, utan några som helst religiösa inslag. Och då finns det väl ingen särskild mening med att använda kyrkorummet över huvud taget. Jag finner tanken grym och diskriminerande, att vissa barn skulle erbjudas att inte vara med på avslutningen. Man kan påminna om att judar förr behandlades så i religionsundervisningen i svenska och tyska skolor (och säker på andra håll också); de behövde (fick) inte vara med, då undervisningen syftade till att kristna eleverna." Enligt honom är frågan inte liten och obetydlig som vissa tycks mena utan den är "viktig och av växande betydelse."

Den allmänna debatten

Folkbladet publicerade den 11 juni artikeln om skolavslutningar i Norrköping, där presenterades prästernas inställning till Skolverkets mening att prästen inte ska predika på skolavslutningen. Enligt Folkbladet anser Skolverket att det är "i sin ordning att ha skolavslutning i kyrka men utan kristet budskap". Komminister på St Johannes kyrka tyckte att det är fel, och därför gav hon "Herrens välsignelse under skolavslutningen för de äldre barnen". Hon menade att kyrkan "står för något fint och får inte bara bli en billig lokal eller konserthus." Komminister i Krokeks församling var glad att det fina (kyrko)rummet öppnades för skoleleverna och han önskade de "en god sommar och Guds välsignelse, men det är inget liturgiskt." Komminister i Matteus kyrka (för några år sedan var den minst besökta kyrka i landet) tyckte att var bara positivt att "människor väljer att söka sig till sin kyrka". Han uppmärksammade också det faktum att där bor många människor med olika nationaliteter och religioner och att "[f]ör några barn har det inneburit problem bara att komma till en kyrka, men den diskussionen tar skolan med familjen. Jag försöker inte missionera och ger ingen välsignelse, utan tycker att det är stort i sig att de kommer hit. De öppna religiösa budskapen må trängas undan."

Göteborgs-posten presenterar den 6 juni resultat av undersökningar som gjordes om var man brukar fira skolavslutningen och vad tycker ungdomar i Göteborg om det. Undersökningar visar att "72 procent av låg- och mellanstadieskolorna firar skolavslutningen i en kyrka. På högstadiet är siffran 66 procent. I de mindre kommunerna är det vanligare att man har skolavslutning i kyrkliga lokaler. Det beror oftast på att det i en mindre kommun kan vara svårt att hitta en alternativ lokal som är stor nog. […] Bland de ungdomar som nu slutar nian i Göteborg tycker 29 procent att man bör välja en profan lokal, åtminstone om det finns elever med annan religion än den kristna på skolan. Mest kritiska till att vara i kyrkan är killar vars föräldrar är uppvuxna utomlands. Bland eleverna i nordost svarar 35 procent ja till att förbjuda skolavslutning i kristna kyrkor. Men även på andra skolor finns nior som ogillar att högtiden hålls i kyrkan. Av sammanlagt 623 friskoleelever tycker mer än en fjärdedel att det vore bättre att vara någon annanstans." Artikeln avslutas med information om att "[h]ögstadieeleverna på centralt belägna Buråsskolan firar som vanligt att skolåret är slut med en samling i Johannebergskyrkan. Där har elever tidigare förgäves protesterat mot valet av lokal."

Den andliga ledaren

Dagen innan vi skulle träffas blev jag uppringd av rektorn. Jag fick veta att hon inte har tid för något möte och att hon inte har något nytt att bidra med till vår diskussion. Skolverkets rekommendation har hon inte hunnit läsa [sic], men för att diskutera frågan vems ansvar utformning av skolavslutningen är, träffade hon kyrkoherden på St Johannes kyrka. Hon berättade att kyrkoherden försäkrade henne att de skolavslutningar som hålls i kyrkan är kyrkans ansvar, vilket innebär att det inte lämnas någon möjlighet till skolan att hävda rätten till inflytande. Med det tyckte hon att frågan var avklarad och därför fanns inget mer att diskutera. Hon har berättat till honom att jag kände mig kränkt när jag fick finna mig i att bli välsignad och han lovade att han ska prata "med en muslimsk andlig ledare" för att få en uppfattning om hur jag kunde (borde) kanske ha känt mig [sic]. De tyckte att jag måste vara nöjd med deras ansträngningar att förse mig med information. Hon kunde inte ge mig svar vad hon hade som pedagogiskt underlag för erbjudandet av möjligheten till en befrielse från deltagande för mitt barn. Hon kunde inte se det som exkluderande av mitt barn från gemenskapen, och ifråntagande av rätten av att få en skolavslutning både med sina skolkamrater, sina lärare och sin familj.

Argumenten om att skolan saknar tillgång till en lämplig lokal som är stor och högtidlig använde sig hon inte av. Men hon understrykte att frågan diskuteras med personalen. Eleverna hade ingenting att säga om, antar jag. Hon pratade om det homogena Sverige där det uppstått en tradition av kyrkliga skolavslutningar och befarade att eventuell förändring inte skulle bli uppskattad av majoriteten. De kunde väl utsättas för ensidig påverkan. Det anses ju vara den normala åskådningen.

Senare fick jag veta att under perioden 1990-1993 var skolans rektor en av de personerna jag pratade med och de åren hade man skolavslutningar utan några kyrkliga inslag, allt ansvar om utformningen vilade på skolans ledning, personalen och skolans elever och deras föräldrar. Han pratade om skolans smältdegel och i denna process kunde han inte se kyrkan som varken betydelsefull eller ens behövd aktör. Han berättade med stor glädje om de gånger han träffar sina förre detta elever som minns sina skolavslutningar som de finaste stunderna från skolåren. Han kunde inte hävda att skolavslutningen av traditionen skulle höra till kyrkan. Han tog exemplet med den skolan där jag hade min "första" skolavslutningar 1996, ute i parken, och att rektorn började sitt tal med att när vuxna börjar prata om kvalitetstid med barnen, pratar de inte om barn. De känner inte barnen, de pratar om sig själva. Skolavslutningen hölls i parken trots regnet och EM i fotboll var ett viktigt tema att prata om. De här två skolarna ligger på 10 minuters gångavstånd ifrån varandra, båda är skolor med alla skolklasser och har ungefär lika många elever. Av de tre rektorerna är två infödda svenskar och en är född i Finland, men de är ungefär lika gamla, och med lång erfarenhet av arbete i skolan.

Frågeställningar

Hur ska vi tolka deras så åtskilda uppfattningar om den traditionella skolavslutningen? Varför finns människor som inte gärna vill bli ofrivilligt utsatta för Herrens välsignelse? Varför anser de att deras barn/elever måste ha rätt till sin skolavslutning? Varför vägrar de att frivilligt acceptera det erbjudna utanförskapet? Varför är det omöjligt att ensidigt, klart och tveklöst tolka Skolverkets ställning i frågan? Varför anser så stor del av de elever som tillfrågades att skolavslutningen ska vara profan? Varför respekterar man inte elevernas rätt och förmåga att välja?

Det enkla svaret

Enkla svar kan vara att när svenska folkskolan infördes 1842 var kyrka både initiativtagande och administrativ part. Luthers lilla katekes var fram till 1919 ett obligatoriskt skolmedel som skulle fostra barn till kristna samhällsmedborgare, till en homogen kultur. Skolans stegvisa sekularisering tvingade kyrkan att lämna plats åt kritiskt tänkande och positivistisk vetenskapssyn som grunder för undervisning, men Sverige fortsatte att ha en statlig kyrka. I läroplanen för den obligatoriska skolan, från 1994, står det: "Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvartagande."

I de samtal jag hade med Skolverket fick jag veta att formuleringen gör det omöjligt för juristerna att ge en lättolkat och definitivt inte en entydigt svar om relation skola-kyrka. Rektorerna som insisterar på att den traditionella skolavslutningen hör till kyrkan, de som tycker att den ska vara uteslutande profan till sin karaktär, elever som inte vill vara med i kyrkan, elever som får välja att inte vara med, de med andra trosuppfattningar, sanna svenskar och de mörkhåriga och mörkögda som inte är svenskar, de svenskar som egentligen är något annat, de som vill bestämma om hur mycket ska de vara med och hur mycket utanför den föreställda gemenskapen men insisterar på den rumsliga samvaron…, alla de finner stöd för sitt ställningstagande i formuleringen, och kan hävda sin rätt utifrån den.

Det komplexa svaret

För att kunna förstå fenomenet skolavslutning år 2004 och de olika ställningstagandena hos olika människor och institutioner måste man analysera de processer som ligger bakom det.

Människor är sociala varelser vilket innebär att de existerar i grupper. Att vara människa är att leva med andra människor, att ha kontakt och relationer med dem. Vårt beteende, våra föreställningar och våra förmågor styrs av bestämda sociala konventioner och outtalade regler som vi tillägnar oss som medlemmar i en viss grupp; d.v.s. vi har eller tillhör en viss kultur. Våra egenskaper, våra handlingar och vår identitet är präglade av vår kultur. Men människor är biologiska varelser också. Vi är alla instängda i en bestämd, från allt annat avgränsad kropp. Vi är alldeles ensamma i ögonblicken vi föds och dör och våra känslor och tankar är elektrokemiska processer av våra exklusivt unika nervceller.

Den föreställda gemenskapen

Genom tiderna har människan försökt övervinna sin särprägel på flera olika (eller snarare liknande) sätt, och därmed konstruera sin gruppidentitet. Religioner, ideologier och sociala institutioner är några exempel på mänskliga uppfinningar för att uppnå gemenskap eller rättare känslan av gemenskap. Nationalismen som föddes i den nya världen spred sig först till Europa och senare till resten av världen. Den föreställda gemenskapen (Anderson 2000) som nationen utgjorde behövde sina övertygelser om kulturer som rena och klart avgränsade. Efter andra världskriget har nationalstaten blivit den vanligaste formen av social organisation i överensstämmelse med nationalistisk ideologi som "hävdar att kulturella gränser ska sammanfalla med staternas gränser, [eller med andra ord] en bestämd "kultur" ska prägla stat och överhet" (Eriksen, 2000:303).

Sverige från några årtionden sedan var ett homogent land och en enhetlig kultur, vilket i verkligheten innebär att majoriteten var så överväldigande att de minoriteterna som fanns antingen osynliggjordes eller tvingades assimileras. Anomalier och gråzoner uppfattades som "orena" och därför städades de bort (Douglas 1997). Sverige var en stat uppbyggd efter denna princip: en stat, ett folk, en kultur, en nationalitet, en identitet.

Kulturrelativism

I samband med nationalismens ideologi trädde kulturrelativism fram och de första systematiska teorierna om kulturer. Som reaktion på fransk expansionism och tysk fragmentisering har Johan Gottfrid von Herder (1744-1803) insisterat på tyskarnas rätt att inte bli franskmän. Enligt honom har varje Volk sin egen kultur - sitt språk, sina seder, sitt hemland ock sin Geist - och kanske det viktigaste rätten att bevara den, inklusive minoriteter. Boas fortsatte i samma spår, och i sitt avståndstagande från dåvarande evolutionistisk syn på kultur, ansåg han att kulturer måste betraktas som unika och likvärdiga. Enligt honom har varje kultur sin unika särprägel och därför ska varje kultur förstås utifrån sina egna forutsättningar. Hans uppfattning av världen målade en bild av mängder av sammanslutna kulturöar klart avgränsade från varandra, en "mosaik " av kulturer, där kulturen anses vara ett slutet system, som innehåller en bestämd grupp människor som är lika varandra men skiljer sig från alla andra som är utanför systemet. "Kulturene er blitt reifiserte, tingliggjorte" (Eriksen 1995:17). Renheten och skarpa gränser kan finnas i teorier, ideologier och på kartan men den verkliga världen har aldrig blivit ren, och dagens globaliserade värld är arena för ständig kulturblandning och interaktion mellan människor och grupper.

Sverige idag är ett land där 10 procent av invånarna betecknas som invandrare, utlandsfödda, som enligt nationalismens ideologi lämnas utanför den (föreställda) gemenskapen som majoriteten delar. Sverige är också medlem i EU, vilket innebär en ny gemenskap, den europeiska, och är utsatt för ständig påverkan, både ut- och inifrån, som globalisering för med sig. I en sådan komplex situation full av förändringar krävs det ny syn på kultur som bättre stämmer överens med den verkligheten vi lever i, idag.

Kultur som ett korallrev

Eriksen jämför kulturen med ljuset, som har dubbel natur, och för att kunna förstå fenomenet måste man betrakta ljuset som både vågor och partiklar. Vi kan beskriva kulturen utifrån Herder, Boas och nationalisternas tankegång men med en bredare metafor en "mosaik"-metafor. Alfred Kroeber ser kultur som ett korallrev. Den är uppbyggd på många lager av koralldjur men bara de i översta lager lever, dör efter någon tid och ersätts med nya djur. Varje nytt lager av levande djur förändrar lite hela korallreven. Varje levande djur i revet är till synes fri men den kan inte lämna revet, det är förankrat i forna generationer och kan inte avlägsnas ifrån revet. De är fast rotade där med starka förpliktelser till en forntid de själva inte kunde välja. Enligt metaforen kan kulturen både förbli sig lik och förändras lite genom tiden, den fortsätter att vara "samma gamla rev" men förändras lite för varje år som går. Men varje rev är fastbunden till en och samma plats och klart avgränsad från andra.

Kultur som komplex elektrisk fält

En annan metaför i likhet med teori om ljusets natur, vill betrakta kultur som ett komplext elektriskt fält. Den har inga skarpa konturer och kan sprida sig oförutsägbart i alla riktningar. Den har varierande intensitet beroende av platsen den uppstår på, men avstånd mellan platserna har ingen inverkan på fältets styrka. Den mest spännande aspekten av denna syn på kultur är att fältet upphör att finnas när man slår av strömmen. Enligt metaforen är människors interaktion den som gör kultur. Utan mänsklig aktivitet ingen kultur. Kulturen har inte metafysisk karaktär, den manifesteras bara genom människans jordiska liv.

De två metaforerna lyfter fram två olika syn på kultur, utifrån den ena är kultur någonting en grupp människor har gemensamt, och utifrån den andra möjliggör kultur en mänsklig kommunikation. Förståelse av kultur som kommunikation gör att ordet inte kan böjas i plural. Det betonas inte längre det förflutna, utan nu- och framtid. Vad människan gör blir viktigare än vem hon är (s. 21-24).

De processerna som karakteriserar och påverkar våra liv i dagens värld, full av förändringar, för med sig nya utmaningar som vi måste ta ställning till. Vi kanske måste ifrågasätta vår livsstil, våra värderingar, som kanske (känns) vara hotade av kulturblandningar vi inte kan undvika längre. För att hantera denna nya komplexa situation krävs det nya verktyg. Kreolisering och globalisering av kultur är exempel på analytiska begrepp som kan underlätta vår upptäcktsresa i dagens tid.

Globaliserings processer som vi måste finna sig i manifesteras i både en globalisering som integration i allt större system med homogenisering av kultur som resultat, men också i en fragmentisering i det lokala som är unik men avterritorialiserad utan är någonting människor bär med sig. Den "gamla" definitionen av kultur som någonting en grupp människor har gemensamt med varandra måste bytas mot en där kulturen gör människors kommunikation möjlig. Bara en sådan definition lämnar plats för alla de gemenskaper varje människa har del i. I kommunikation träder våra gemenskaper, våra grupptillhörigheter fram, de förändras, de gamla kanske upplöses eller uppstår några nya. Vilka av dem är de viktigaste som ska bestämma vår identitet?

Multikulturalism

"Multikulturalism" är en ideologi som härstammar från Herders tanke och är byggd på föreställning av kulturer som avgränsade rum bredvid varavdra fyllda med människor som är lika med varandra. Tanken att ett samhälle är mångkulturellt kan verka vara så fin, men att värna om våra minoriteter kan innebära att människor ofrivilligt hamnar innanför gränserna för de minoriteter de tillfälligt "tillhör" (Narrowe, 1998). "De forventas å 'ha en kultur', vaera stolte av den og å vidareföra den. Om de i stedet slutter seg til majoritetens verdier, eller skaper sin egen, personlige blandning av olike identitetsbiter, får de problemer. De havner i gråsonen, som multikulturalistisk sett er et ingenmannsland […] De har brutt seg lös fra korallrevet og flyter omkring i havet. Eller kanskje de lever i en annen, mindre fasttömret kulturell virklighet der grensene ikke er absolute. Hvis målet är å skape et samfunn der det ikke finnes försteklasses og annenklasses borgere, må disse menneskene få nöjaktig den samme anerkjennelsen som mennesker som velger å fölge förfederes smale vei. Selv om de blir definert som 'urene' ut fra en forestilling om att kulturer er avgrensade, sluttede helheter 'med sin egen logikk'" (s.33 original kursiv).

Kreolisering

Kreolisering är begrepp som bygger på föreställningen om kulturen som en komplex elektrisk fält som uppstår i mänsklig interaktion. "Kreolisering- produksjonen av kulturelle kreoler - dreier seg nettop om livet i gråsonen, om det som skjer i et flytende spenningsfelt med mange store og små poler som sender ut et mylder av signaler." (s.33).

Begreppet kreolisering och kreol användes ursprunglingen från teorier om språk. "According to the recent Penguin Dictionary of Language, for example, a creole is "a pidgin language which has become the mother tongue of a speech community. The process of expanding the structural and stylistic range of the pidgin is called creolisation (boldface in the original)" (Eriksen 1999: s.11).

Hannerz (1992) introducerar "the concept of cultural creolisation" som beskrivning av blandning mellan två eller flera olika kulturer eller traditioner, som bör ses som en center-periferi relationskontext, med sina inbyggda politisk-ekonomiska aspekter. Men "the cultural process of creolisation are not merely a matter of a constant pressure from the center toward the periphery, but a more creative interplay" (Hannerz 1996: 68). Under processen av kreolisering uppstår nya kulturformer och öppnas nya möjligheter för kommunikation, som resultat av mänsklig kreativitet." To me, at least, 'creole' has connotations of creativity and richness of expression. Creolist concepts also intimate that there is hope yet for cultural variety" (s.66).

Eriksen (1999) konkluderar utifrån sina studier av kreoler på Mauritius att analogi från "creole societies" belyser en viktig aspekt av teori om kulturkreolisering: "openness or vulnerability to change, cultural flexibility, impurity, individualism and fragility at the level of collective identity."(s.13).

Han konstruerade en figur som avbildar de relevanta parametrarna för både politisk debatt (på Mauritius) om gruppernas koexistens och dessas vilkor, men också för akademisk debatt om kulturens natur. Man inkluderar på en sida diskursen: "cultural similarity versus variation", och på den andra sidan "the relationship between notions of purity and notions of mixing".

Figure 1: Dimensions in discourses of culture. In Mauritius, controversies concern the relationship between multiculturalism and creolisation. There are ethnic Creoles who mavour multiculturalism (seeking to "purify" their own culture), as well as non-Creoles who favour creolisation (eclecticism, weak group identity).

Fyra dimensioner av kulturell diskurs - applicering

Figurens fyra dimensioner av kulturell diskurs utifrån de relevanta parameter finner jag som användbar i min analys av skolavslutningen. Analogisk hans figur, isolerar jag mina dimensioner: Ethnic nationalism-Etnisk nationalism; "Westernisation"-Globalisering och gemensamma EU identiteten; Multiculturalism-Multikulturalism; Creolisation-Kreolisering. Majoritetskulturen i Sverige har tendens att behålla sin kulturella renhet i överenskommelsen med den nationalistiska ideologi som representeras i gemensamma traditioner och inåt definieras med likheter att definiera sig själva som etniska svenskar. Minoriteter, EU och den globala världen avgränsas genom understrykandet av skillnader. Minoriteter får definieras utifrån gruppens renhet inåt och utifrån skillnader utåt mot andra minoritetsgrupper och majoritetsgruppen. Människor från gråzonen är resultat av kulturblandningen/ar och skiljer sig från både majoritetsgruppen och minoritetsgrupperna. Den (eventuella) nya EU identiteten kommer att definieras utifrån likheter mellan europeiska nationer, deras blandning och påverkande influenser. Globaliseringseffekter hör till samma kvadrant.

Aktörerna i diskussionen runt skolavslutningen och deras ställningstagande går att analogiskt placera in i figuren. Rektorn från "min" skola, de 72 procent av låg- och mellanstadieskolorna, 66 procent av landets högstadieskolorna, prästerna, kyrkoherden och Skolverket går att placera som representanter för den över-vänstra kvadranten. Ungdomarna som skulle vilja välja själva lokalen och utformning av skolavslutningen men inte avstår från deltagandet hör till de övre och nedre- högra kvadranter. De avvikande barn och föräldrar som antingen väljer fria skolor eller utnyttjar möjligheten till befrielsen från deltagande i skolavslutningar i kyrka, placeras i nedre - vänstra kvadranten. Rektorer, som utformar skolavslutningar som profant firande som lyfter fram barnens för denna situation relevanta grupptillhörighet - skolans elever som firar terminens sista dag - tar ställning för de två högra kvadranterna.

Litteraturlista

Anderson, Benedikt, 1993. Den föreställda gemenskapen: Reflektioner kring nationalismens ursprung och spridning. Göteborg: Diadlos.

Blomkvist, Håkan. 2003. Religion tar nytt grepp om skolan. I Krut, kritisk utbildningstodskrift. Nr. 110 (2/2003)

Eriksen, Thomas, Hylland, 2000. Små platser - stora frågor. En introduktion till socialantropologi. Nya Doxa.

Eriksen, Thomas, Hylland, 1999. Tu dimunn pu vini kreol: The Mauritian creole and the concept of creolisation. på: http://www.folk.uio.no/geirthe/Creoles.html.

Eriksen, Thomas, Hylland, 1995. Kulturelle veikryss, Essays om kreolisering. Universitetsforlaget. Oslo

Hannerz, Ulf, 1992. Cultural Complexity. Studies in the Social Organisation of Meaning. Columbia University Press. New York.

Hannerz, Ulf, 1996. Transnational Connections. Culture, People, Places. Routledge. London.

Hellstam, Dagmar, Lindvall Ann och Nyström Karin. 1992. Sverige på svenska. Kursverksamhetens förlag, Lund.

Integrationsverket. 2001. Sverige en pocketguide. Fakta, tips och råd till nya invånare. Norrköping.

Jonsson, Stefan. 1998. De andra. Amerikaniska kulturkrig och europeisk rasism. Nordesteds förlag. Stockholm.

Narrowe Judith. 1998. Under One Roof. On Becoming a Turk in Sweden. Almqvist & Wiksell.

Schön, Ebbe. 1998. Svenska traditioner, Årets fester och livets högtider. Bokförlaget Semic. Sundbyberg.

Barn mellan arv och framtid. Konfessionella, etniska och språkligt inriktade skolor i ett segregationsperspektiv. 1997. Dnr-97:810

Bilden 2000. Likvärdig och delaktig - om skolframgång för elever med utländsk bakgrund

Noter

1. Medelande från Hagebyskolan till föräldrar, om eventuellt begäran om ledighet från skolavslutningen.